Gem of thrones och Brienne of Tarth
Okej, okej... att jag inte började titta på Game of Thrones redan för 2 år sen när någon först rekommenderade serien för mig är helt och hållet mitt eget fel. Men för alla människor som sen dess har tjatat något innerligt på mig:
Jag är besviken.
Hur kunde inte EN ENDASTE EN av er komma på tanken att berätta om Brienne of Tarth? Okej, ja, hon är inte med i första säsongen MEN: hur många säsonger är vi uppe i nu? 3 är svaret, vi är uppe i tre säsonger. Ni har haft tid och möjlighet. Inga ursäkter!
Visst visst, jag kan inte säga att Tyrion är annat än fantastisk utan att få en armé av Tyrion-fans över mig men kom igen! På riktigt? Skulle Tyrion Lannister verkligen vara en karaktär som jag, Amanda Stenback, skulle bli särskilt lockad av? Ja, jag uppskattar en bra anti-hjälte men är
en enda av mina favoritkaraktärer en sådan? Nej.
Är min favoritsuperhjälte Batman eller Iron man kanske?
Nej det är det inte.
Är min favoritkaraktär i Star Wars Han Solo?
Nej, det är det inte.
Var jag lika besatt som resten av världen av Captain Jack Sparrow i början av 2000-talet?
Jag var lite besatt, men absolut inte lika mycket som resten av världen..
Är min favoritmarodör Sirius Black?
Nej, det är det inte.
Är Boromir min favorit i Sagan om Ringen?
Nej, det är han inte. (Seriöst, alla borde veta om mina känslor för hans bror vid det här laget...)
Är min favorit av Pevensie-syskonen Edmund? ... Okej.. Ja, ja det är han. Men det är det enda undantaget, okej?
Alla som känner mig borde veta att jag inte skulle charmas av Tyrion.
Sen har vi Daenerys. Seriöst? Den blonda bruden med drakarna som inte får ha intressanta interaktioner med resten av karaktärerna utan sitter på andra sidan havet och sakta bygger upp en armé? Daenerys som är den stora jokern i leken? Förväntar du dig verkligen att jag, det stora kontroll-freaket, ska älska Daenerys som är den mest oberäkneliga karaktären av dom alla?
Men okej, okej. Visst jag tycker om Tyrion och Daenerys. Jag menar vem kan ogilla Tyrion? Och Daenerys har antagligen den intressantaste karaktärsutvecklingen av alla i säsong 1. Tyrion och Daenerys är coola. Min poäng är inte att Tyrion eller Daenerys är dåliga, min poäng är HUR TUSAN KUNDE INGEN INSE ATT JAG SKULLE ÄLSKA BRIENNE AV TARTH? Hur kan någon stå och berätta om varför Game of Thrones är en bra serie och INTE KOMMA PÅ TANKEN ATT NÄMNA BRIENNE OF TARTH. Jag frågar er, mina vänner (eller bekanta... eller främlingar... fiender? Jag vet inte...) , varför har ni hållit undan Brienne of Tarth från mig? Varför?
Hon är bara en av de mest sympatiska karaktärerna i serien. Hon är bara lojal, godhjärtad, badass och fantastisk. Hon är bara en kvinnlig karaktär som tillåts vara ung och ful men ändå en av dom goda. Hon är bara en kvinnlig karaktär som tillåts vara en stark krigare men fortfarande behålla sin ömhet. Hon är bara FUCKING BRIENNE OF FUCKING TARTH!
Tisdagar
Jag är på så jävla dåligt humör. Jag vet inte varför men jag är alltid skitirriterad på tisdagar, jag blir bara så jävla trött på allt. På helgerna är det alltid så mycket på gång och jag har massa planer om vad jag ska göra och saker jag ska fixa under veckan och sen på måndagen är jag oftast upptagen med något på dagen och har sen teatern på kvällen och sen, när tisdagen kommer, då bara dör allt engagemang och all lust jag har.
Idag vaknade jag på morgonen och önskade att jag bara kunde somna om igen (seriöst, jag drömde om att Sam och Dean Winchester hängde med mina kompisar uppe hos min farmor och farfar i Dalarna. It was a good dream!). Men jag visste att jag skulle ångra mig senare om jag sov borta de få ljusa timmarna vi har just nu så jag tvinga mig själv att vakna. Sen låg jag i sängen och uppdaterade mail, twitter, facebook och tumblr (en rutin som är lite som att läsa tidningen på mornarna för mig) innan jag bestämde mig för att försöka äta frukost. Självklart fanns det absolut inget lockande i frukostväg överhuvudtaget hemma så tillsist blev jag så sur och irriterad, för att här försöker jag verkligen att få i mig ordenltigt med mat och gå upp i vikt och sen finns det aldrig något hemma, så jag sa 'fuck it' och värmde på en pannkaka i frysen och åt det med massa hallonsylt till frukost fastän det inte kändes nyttigt eller bra alls.
Efter det försökte jag skriva lite innan jag skulle gå ut med grannens hund men det funkade inte heller, jag skrev och skrev men hur jag än gjorde lyckades jag inte få ner det jag ville ha sagt utan det blev bara en massa skitdrabbel. Tillsist blev klockan 15.00 och det var dags att gå ut med hunden. Eftersom jag inte lyckats få något vettigt skrivet bestämde jag mig för att försöka spela in min egen röst medans jag var ute på promenad eftersom jag ibland har enklare för att förklara saker när jag pratar än när jag skriver. Men nej, det blev inte heller något vidare bra (tror jag i alla fall, jag har inte hunnit lyssna igenom än). Dessutom blev jag så jäkla trött på Puma som envisades med att dra och slita i kopplet och hela tiden ut och gå mitt i vägen. Och juste, jag glömde också: innan jag ut med Puma bestämde sig brorsan för att äntligen titta ut från sitt rum och säga:
"Lunch där du kommer hem efter promenaden?"
Vilket bör översättas: när du kommer hem så går vi båda in i köket och bestämmer vad vi ska laga, sen försvinner jag så att du får stå och laga mat åt oss båda två, okej? Så när jag kom hem var brorsan i duschen medan hans mobil ringde inne i hans rum och den ville inte sluta ringa. Tillsist gick jag och kollade och såg att självklart är det mamma som har fått för sig att bara för att Victor inte svarar i telefonen så betyder det säkert att han ignorerar hennes samtal hela tiden eller att han fortfarande ligger och sover. Jag svarar och säger att Victor är i duschen och att jag precis kom hem från en promenad. Hon börjar prata om hur skönt det måste vara att få gå ut och gå med en hund varje dag och jag känner bara: "NEJ! NEJ DET ÄR DET INTE! Hon drog i kopplet hela jävla tiden och vissa dagar är jag bara sjukt trött och har ingen lust att gå ut och det är otroligt awkward att ha ett åtagande som innebär att man måste vara hemma kl. 15.00 varje dag" Men det sa jag såklart inte för jag vet att hon skulle bli sur och dessutom tycker jag faktiskt för det mesta att det här med att gå ut med grannens hund är en bra grej så det var onödigt att starta ett bråk om över telefonen.
Tillsist kommer Victor ut ur duschen och vi ska fixa något att äta. Jag inser att förrådet hemma inte bara är begränsat när det kommer till frukost, det är otroligt begränsat i lunchväg också. Jag är trött och har absolut ingen lust att försöka vara kreativ eller försöka ställa mig att laga mat. Så jag tycker att kanske, bara för den här gången, kommer Victor kliva fram och ta på sig ansvaret att fixa lunch, men nej, han står där och gapar som en idiot om att vi har pasta och ägg och att vi kan göra något av det. Jag skulle kunna säga att vi kan koka pasta och steka bacon och skit. Jag skulle kunna säga att vi kan göra äggröra eller omelett. Jag skulle kunna ge så mycket förslag men jag PALLAR INTE! Jag vill bara att han ska fucking göra något för en gångs skull. Men ingenting händer. Tillsist säger Victor något om att vi kan bara ta något lätt som fil och mackor eller så och jag bara nickar och går utan att ta varken fil eller mackor.
Här är grejen: Jag är small som in i helvete och jag känner inte hunger. Jag har aldrig kunnat känna på mig när jag är hungrig eller behöver äta och jag aldrig automatiskt kunna veta vad jag behöver för att klara mig. Jag kan gå en hel dag utan att äta någonting utan större problem, och jag överdriver inte när jag säger så. Även när jag gicki skolan och mattanterna serverade mig maten så hade jag svårt att få i mig det jag behövde, jag behöde tvinga i mig mat. Och nej, jag har inte anorexia eller bulimi, ni skulle bara se mig runt choklad! Det är bara så jag är.
Jag tycker inte heller mat är särskilt gott. Jag är väldigt kräsen med vad för slags mat jag faktiskt gillar. Jag äter den mesta mat jag serveras och oftast är det inte så mycket att jag tycker det är äckligt som att det helt enkelt inte smakar något för mig. Det känns som att jag sitter och äter kartong. Och om jag väl hittar något som jag tycker om så kan jag inte äta det för mycket utan att det också börjar smaka kartong. Jag tycker inte heller om att laga mat, för poängen med att laga mat är väl att man tycker om det man lagar? och det gör inte jag. Så här har vi mig: en person som för det första inte känner hunger och har svårt att hålla en vanlig och häslosam kost. som för det andra inte tycker särskilt mycket om mat och äter det bara för att hon måste, som för det tredje inte tycker om att laga mat utan ser det som en hussyssla lika tröttsam som att damsuga eller tvätta. Och sen finns det absolut ingenting att äta hemma, INGENTING! Det finns inga spännande grönsaker annat än en gurka eller några tomater ibland. Det finns ingenting i köttväg: ingen fisk, ingen fågel, inget mittemellan. Vad som finns är enorma mängder pasta.
Att förvänta sig att jag varje dag ska lyckas ta mig upp och gå iväg och handla mat som både jag och min bror kommer tycka om, bära hem maten, laga maten sombåde ja och min bror ska äta och sen äta maten allt innan kl. 15.00 innan jag ska ut med Puma när jag INTE ENS TYCKER OM ATT ÄTA MAT är SÅ JÄVLA ORIMLIGT! Jag orkar inte, jag orkar inte att fucking allt ska vara ett jävla arbete och ett jävla måste.
Kan jag snälla få ta och bara tycka om att äta mat, tack? Är det så lite att begära.
Om inte det går kan jag snälla bara få finnas mat hemma som man bara kan slänga i mikron så att jag slipper laga maten? Det skulle göra hela en här "försöka äta mat som en normal människa"-grejen mycket enklare.
Kan jag snälla få slippa bekymra mig om mn 18-åriga bror som tydligen tycker att han är ett litet barn så fort något är jobbigt men är så vuxen och mogen när något är roligt? Det skulle vara jävligt skönt att slippa vara en tonårsförälder när man alldeles nyss var en tonåring själv.
OCh jag är bara så jävla trött att jag aldrig får klaga på någonting för vet du va jag har sån jävla tur som är ledig hela dagarna för att jag bara har en lite distanskurs just nu och inte behöver jobba eller oroa mig för ekonomin. Aah, jävligt bra för mig! Super. Jag har ju absolut inga problem har jag inte?
Det är inte alls så att jag känner mig som att jag måste klara allt själv hela tiden och att jag inte får göra fel eller misstag för då kommer min mamma att gå sönder för hon har nog att tänka på med min lillebror och allt annan jäkla skit med hyra, räkningar och allt som ska fixas för att pappa aldrig tar något seriöst, får aldrig saker fixade och vägrar ta på sig något som är emotionellt eller psykiskt påfrestande för att "han klarar inte sånt". Det är inte alls som att minuten jag insåg att mamma har så mycket hon går och bär på blev jag helt plötsligt personen som hon lastar av sig på och jag känner ständigt oro för hur hon mår och hur mycket hon klarar samtidigt som jag försöker jobba med min egen jävla ångest och mina egna jävla problem. Det är ju inte alls så att ingen någonsin lyssnar på mig när jag har svårt utan det är fan alltid jag som ska vara psykolog åt alla andra i familjen och mig själv.
Jag skulle verkligen verkligen behöva lite stöd. Om jag bara kunde ha en person som jag visste kunde vara där för mig till hundra procent. Bara en person som jag inte behövde bekymra mig om hur dom mådde eller att dom hade det bra utan bara för en sekund få vara lite självisk. Någon som sa 'det fixar sig' även när det inte gör det bara för att jag behöver höra det just då.
Jag är lesen... jag är klar nu. Jag ska storgråta ett tag (som jag gör varje tisdag) sen ska jag gå och bädda ner mig någonstans och deppa (som jag gör varje tisdag) och sen förhoppningsvis kan jag fungera som en normal människa igen imorgon.
Idag vaknade jag på morgonen och önskade att jag bara kunde somna om igen (seriöst, jag drömde om att Sam och Dean Winchester hängde med mina kompisar uppe hos min farmor och farfar i Dalarna. It was a good dream!). Men jag visste att jag skulle ångra mig senare om jag sov borta de få ljusa timmarna vi har just nu så jag tvinga mig själv att vakna. Sen låg jag i sängen och uppdaterade mail, twitter, facebook och tumblr (en rutin som är lite som att läsa tidningen på mornarna för mig) innan jag bestämde mig för att försöka äta frukost. Självklart fanns det absolut inget lockande i frukostväg överhuvudtaget hemma så tillsist blev jag så sur och irriterad, för att här försöker jag verkligen att få i mig ordenltigt med mat och gå upp i vikt och sen finns det aldrig något hemma, så jag sa 'fuck it' och värmde på en pannkaka i frysen och åt det med massa hallonsylt till frukost fastän det inte kändes nyttigt eller bra alls.
Efter det försökte jag skriva lite innan jag skulle gå ut med grannens hund men det funkade inte heller, jag skrev och skrev men hur jag än gjorde lyckades jag inte få ner det jag ville ha sagt utan det blev bara en massa skitdrabbel. Tillsist blev klockan 15.00 och det var dags att gå ut med hunden. Eftersom jag inte lyckats få något vettigt skrivet bestämde jag mig för att försöka spela in min egen röst medans jag var ute på promenad eftersom jag ibland har enklare för att förklara saker när jag pratar än när jag skriver. Men nej, det blev inte heller något vidare bra (tror jag i alla fall, jag har inte hunnit lyssna igenom än). Dessutom blev jag så jäkla trött på Puma som envisades med att dra och slita i kopplet och hela tiden ut och gå mitt i vägen. Och juste, jag glömde också: innan jag ut med Puma bestämde sig brorsan för att äntligen titta ut från sitt rum och säga:
"Lunch där du kommer hem efter promenaden?"
Vilket bör översättas: när du kommer hem så går vi båda in i köket och bestämmer vad vi ska laga, sen försvinner jag så att du får stå och laga mat åt oss båda två, okej? Så när jag kom hem var brorsan i duschen medan hans mobil ringde inne i hans rum och den ville inte sluta ringa. Tillsist gick jag och kollade och såg att självklart är det mamma som har fått för sig att bara för att Victor inte svarar i telefonen så betyder det säkert att han ignorerar hennes samtal hela tiden eller att han fortfarande ligger och sover. Jag svarar och säger att Victor är i duschen och att jag precis kom hem från en promenad. Hon börjar prata om hur skönt det måste vara att få gå ut och gå med en hund varje dag och jag känner bara: "NEJ! NEJ DET ÄR DET INTE! Hon drog i kopplet hela jävla tiden och vissa dagar är jag bara sjukt trött och har ingen lust att gå ut och det är otroligt awkward att ha ett åtagande som innebär att man måste vara hemma kl. 15.00 varje dag" Men det sa jag såklart inte för jag vet att hon skulle bli sur och dessutom tycker jag faktiskt för det mesta att det här med att gå ut med grannens hund är en bra grej så det var onödigt att starta ett bråk om över telefonen.
Tillsist kommer Victor ut ur duschen och vi ska fixa något att äta. Jag inser att förrådet hemma inte bara är begränsat när det kommer till frukost, det är otroligt begränsat i lunchväg också. Jag är trött och har absolut ingen lust att försöka vara kreativ eller försöka ställa mig att laga mat. Så jag tycker att kanske, bara för den här gången, kommer Victor kliva fram och ta på sig ansvaret att fixa lunch, men nej, han står där och gapar som en idiot om att vi har pasta och ägg och att vi kan göra något av det. Jag skulle kunna säga att vi kan koka pasta och steka bacon och skit. Jag skulle kunna säga att vi kan göra äggröra eller omelett. Jag skulle kunna ge så mycket förslag men jag PALLAR INTE! Jag vill bara att han ska fucking göra något för en gångs skull. Men ingenting händer. Tillsist säger Victor något om att vi kan bara ta något lätt som fil och mackor eller så och jag bara nickar och går utan att ta varken fil eller mackor.
Här är grejen: Jag är small som in i helvete och jag känner inte hunger. Jag har aldrig kunnat känna på mig när jag är hungrig eller behöver äta och jag aldrig automatiskt kunna veta vad jag behöver för att klara mig. Jag kan gå en hel dag utan att äta någonting utan större problem, och jag överdriver inte när jag säger så. Även när jag gicki skolan och mattanterna serverade mig maten så hade jag svårt att få i mig det jag behövde, jag behöde tvinga i mig mat. Och nej, jag har inte anorexia eller bulimi, ni skulle bara se mig runt choklad! Det är bara så jag är.
Jag tycker inte heller mat är särskilt gott. Jag är väldigt kräsen med vad för slags mat jag faktiskt gillar. Jag äter den mesta mat jag serveras och oftast är det inte så mycket att jag tycker det är äckligt som att det helt enkelt inte smakar något för mig. Det känns som att jag sitter och äter kartong. Och om jag väl hittar något som jag tycker om så kan jag inte äta det för mycket utan att det också börjar smaka kartong. Jag tycker inte heller om att laga mat, för poängen med att laga mat är väl att man tycker om det man lagar? och det gör inte jag. Så här har vi mig: en person som för det första inte känner hunger och har svårt att hålla en vanlig och häslosam kost. som för det andra inte tycker särskilt mycket om mat och äter det bara för att hon måste, som för det tredje inte tycker om att laga mat utan ser det som en hussyssla lika tröttsam som att damsuga eller tvätta. Och sen finns det absolut ingenting att äta hemma, INGENTING! Det finns inga spännande grönsaker annat än en gurka eller några tomater ibland. Det finns ingenting i köttväg: ingen fisk, ingen fågel, inget mittemellan. Vad som finns är enorma mängder pasta.
Att förvänta sig att jag varje dag ska lyckas ta mig upp och gå iväg och handla mat som både jag och min bror kommer tycka om, bära hem maten, laga maten sombåde ja och min bror ska äta och sen äta maten allt innan kl. 15.00 innan jag ska ut med Puma när jag INTE ENS TYCKER OM ATT ÄTA MAT är SÅ JÄVLA ORIMLIGT! Jag orkar inte, jag orkar inte att fucking allt ska vara ett jävla arbete och ett jävla måste.
Kan jag snälla få ta och bara tycka om att äta mat, tack? Är det så lite att begära.
Om inte det går kan jag snälla bara få finnas mat hemma som man bara kan slänga i mikron så att jag slipper laga maten? Det skulle göra hela en här "försöka äta mat som en normal människa"-grejen mycket enklare.
Kan jag snälla få slippa bekymra mig om mn 18-åriga bror som tydligen tycker att han är ett litet barn så fort något är jobbigt men är så vuxen och mogen när något är roligt? Det skulle vara jävligt skönt att slippa vara en tonårsförälder när man alldeles nyss var en tonåring själv.
OCh jag är bara så jävla trött att jag aldrig får klaga på någonting för vet du va jag har sån jävla tur som är ledig hela dagarna för att jag bara har en lite distanskurs just nu och inte behöver jobba eller oroa mig för ekonomin. Aah, jävligt bra för mig! Super. Jag har ju absolut inga problem har jag inte?
Det är inte alls så att jag känner mig som att jag måste klara allt själv hela tiden och att jag inte får göra fel eller misstag för då kommer min mamma att gå sönder för hon har nog att tänka på med min lillebror och allt annan jäkla skit med hyra, räkningar och allt som ska fixas för att pappa aldrig tar något seriöst, får aldrig saker fixade och vägrar ta på sig något som är emotionellt eller psykiskt påfrestande för att "han klarar inte sånt". Det är inte alls som att minuten jag insåg att mamma har så mycket hon går och bär på blev jag helt plötsligt personen som hon lastar av sig på och jag känner ständigt oro för hur hon mår och hur mycket hon klarar samtidigt som jag försöker jobba med min egen jävla ångest och mina egna jävla problem. Det är ju inte alls så att ingen någonsin lyssnar på mig när jag har svårt utan det är fan alltid jag som ska vara psykolog åt alla andra i familjen och mig själv.
Jag skulle verkligen verkligen behöva lite stöd. Om jag bara kunde ha en person som jag visste kunde vara där för mig till hundra procent. Bara en person som jag inte behövde bekymra mig om hur dom mådde eller att dom hade det bra utan bara för en sekund få vara lite självisk. Någon som sa 'det fixar sig' även när det inte gör det bara för att jag behöver höra det just då.
Jag är lesen... jag är klar nu. Jag ska storgråta ett tag (som jag gör varje tisdag) sen ska jag gå och bädda ner mig någonstans och deppa (som jag gör varje tisdag) och sen förhoppningsvis kan jag fungera som en normal människa igen imorgon.
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
